Dansar i april

katthemmet
Nash hette den första katten jag ville ta med mig hem när jag började på Stockholms Katthem hösten 2012. En liten porträtt av honom finns på sida 32 i arkivet och talar om att han har hunnit fylla 3 år nu. Egentligen stämde det nog inte för vi var ju akutföräldrar åt en del katter under åren i USA och då hette hon Katja. En liten svartvit som hoppade upp i knät så fort jag låste dörren efter mig och hann sätta mig i stolen. Som jag lät sitta på axeln och titta på medan jag städade lådor, skyfflade bort sand och som jag påminde med lugn röst att jag var snart tillbaka när jag bytte vatten. Det kom en del fler katter som jag klappade extra länge, och som mitt hjärta klappade extra hårt för. Sotis och Millie, Boost och Jeremy. De första för att de sprang varv runt mina ben och avlägsnade endel svart endel sköldpaddsfärgat hår som klädde mig bekvämt. En för att han hade den livsenergi som är ett minne blott även för mig som inte har min barndom särskilt långt bakom mig. En för att han tittade fram ibland och även om han var väldigt rädd så var han väldigt rar, och med varje framsteg brann det med stolthet inom mig. 
Det har snart gått ett år sedan jag hade mitt sista ordinarie pass på hemmet, jag har ju vikarierat ett par gånger under längre besök hos mamma, och medan jag delar ett inlägg på mitt facebook-flöde om en saknad katt tänker jag på hur banalt det kan kännas. Att jag varvar delning av politiskt skri med vädjan för små kattliv. Att när jag fått prioritera bland allt det goda jag kan göra i livet har jag valt två så helt seperata instanser. För är det inte bara det det handlar om egentligen? att jag vill gott? Och mitt hjärta klappar hårt för mycket här i världen, för jämlikhet, för villkor, för amnesti och asyl, för mina två framtida kattälsklingar som förhoppningsvis passar i namnen Ramona och Frankie, för alla djurliv som var och ens hjärtan klappar för något. Men när det handlar om att prioritera så har jag väl valt att ta plats i cybervärlden med politiska vädjanden och katternas vädjanden. Och det är väl det jag brinner för, och det är inte två polariteter alls. Tvärtom.