Dansar i april

terapi
Det känns ibland som jag är ett väsen som tittar på min kropp, mitt liv utifrån. Klyschigt, jag vet. Och egentligen inte alls någon konstig känsla, eftersom det som egentligen menas är att ibland känns det som att jag reflekterar över min vardag exakt samtidigt som jag lever den. Jag värderar händelser och handlingar och undrar steg för steg om de är på väg i rätt riktning. Plötsligt har jag tusentals ord om min dag som samlas i huvudet för vilken användning. Inte vill ni höra hur jag fick ett familjesamtal som påminde mig hur jag värderar familjen så högt, inte undrar ni huruvida jag fortfarande inte kan läsa jobbiga böcker utan att bläddra förbi de där sidorna som är alldeles för nära sanningen. 
Sedan jag var 12 och mina föräldrar skiljde sig och tre femtedelar av oss flyttade till Sverige har jag i omgångar besökt psykolog. Stundvis självmant, stundvis tvunget. Jag har ritat, skrivit, talat sanningar och porträtterat det jobbiga, med ilska över att ingen annan någonsin skulle kunna tränga sig in i min hjärna. Så varför försökte de? Sannerligen har vi alla berättelser, och vi har alla våran unika vinkel på saker; min berättelse och min vinkel, den är precis lika unik som alla andras. Då är det ju självklart att terapi inte funkar om det handlar om att någon annan sak ta en djupdykning in i min hjärna och rodda ut bland den oreda som kan liknas vid högt, grönsvart slingrande sjögräs. 
Det är då lika självklart att ni inte tjänar på att höra att jag klarade av att titta på den där skräckserien utan att våndas, att jag läste ut boken som kändes som min egna domedag, att jag snart kanske kan sova utan tv-serier surrande i bakgrunden. För er handlar dessa berättelser om mitt huvud. Och det tog mig sju år av dels frivilliga och dels ofrivilliga läkarbesök att fatta. Visst är det bara jag som kan rikta händerna rakt över huvudet och dyka in i djupa änden. Inte kan du göra det åt mig och låta mig känna vattnets mjuka grepp mot min hud. Denna reflektion, det handlar om att för varje dag doppa handen i vattnet, ovetande om det för stunden är varmt eller kallt, och ta för mig av detaljerna som bara för mig är meningar som skapar en berättelse. 
inspire(ns)a
fick ner ett bord, ett nattduksbord, en köksvåg och en och annan bok till göteborg. Pappa skjutsade mig och det blev roadtrip med musik, husmanskost i nyköping och en hel del prat. Jag har varit hemma i göteborg i snart ett dygn, ett dygn som jag spenderat med att rensa i papper, rensa bland saker, funderat på hur jag ska arrangera den växande hög med böcker som utöver den lilla bokhylla jag har snart sträcker sig från golv till tak. Ätit, skrivit matlista, lovat mig själv inför framtiden. 
Är det inte ett tröttsamt ämne att lova? Att skriva påminnelselappar om att sluta skämmas när jag likt en turist tar med mig kameran överallt? Att ladda ned appar som skriker på mig att ta den där förbaskade joggingturen? Att vandra till järnia och köpa sandpapper och lackbets som sedan bara ligger på den möbeln jag har tänkt att måla?
Men jag tänker att vi alla lovar. Vissa lovar att komma med på den där festen som de aldrig dyker upp på, vissa lovar att sluta röka. Vissa lovar att de aldrig ska sluta älska en. 
Brutna löften står bara i vägen för att inse allt det vi i tysthet uppnåt. Den kompis som kommer förbi lägenheten med en bit av tårtan från festen igår kväll, tuggummipaket som smygs in i rökarens väska och en klapp på ryggen att du klarar dig fint. De långa kvällar som den ligger intill och viskar berättelser och om kärlek. 
Jag tänker ofta på denna plats i min värld, där jag kan skriva, där jag kan dela med mig. Jag tänker ibland att det är ett löfte som jag måste inse att jag inte kan uppfylla. Jag tänker istället att det är den plats där jag precis när det behövs, lyckas lasta av och skapa något.
 
Godnatt. Imorgon ska jag faktiskt måla möbler, handla mat och träna. Men jag ska också unna mig, sällskap, fika och långpromenad i staden, det som jag ändå gör utan att lova.