Dansar i april

terapi
Det känns ibland som jag är ett väsen som tittar på min kropp, mitt liv utifrån. Klyschigt, jag vet. Och egentligen inte alls någon konstig känsla, eftersom det som egentligen menas är att ibland känns det som att jag reflekterar över min vardag exakt samtidigt som jag lever den. Jag värderar händelser och handlingar och undrar steg för steg om de är på väg i rätt riktning. Plötsligt har jag tusentals ord om min dag som samlas i huvudet för vilken användning. Inte vill ni höra hur jag fick ett familjesamtal som påminde mig hur jag värderar familjen så högt, inte undrar ni huruvida jag fortfarande inte kan läsa jobbiga böcker utan att bläddra förbi de där sidorna som är alldeles för nära sanningen. 
Sedan jag var 12 och mina föräldrar skiljde sig och tre femtedelar av oss flyttade till Sverige har jag i omgångar besökt psykolog. Stundvis självmant, stundvis tvunget. Jag har ritat, skrivit, talat sanningar och porträtterat det jobbiga, med ilska över att ingen annan någonsin skulle kunna tränga sig in i min hjärna. Så varför försökte de? Sannerligen har vi alla berättelser, och vi har alla våran unika vinkel på saker; min berättelse och min vinkel, den är precis lika unik som alla andras. Då är det ju självklart att terapi inte funkar om det handlar om att någon annan sak ta en djupdykning in i min hjärna och rodda ut bland den oreda som kan liknas vid högt, grönsvart slingrande sjögräs. 
Det är då lika självklart att ni inte tjänar på att höra att jag klarade av att titta på den där skräckserien utan att våndas, att jag läste ut boken som kändes som min egna domedag, att jag snart kanske kan sova utan tv-serier surrande i bakgrunden. För er handlar dessa berättelser om mitt huvud. Och det tog mig sju år av dels frivilliga och dels ofrivilliga läkarbesök att fatta. Visst är det bara jag som kan rikta händerna rakt över huvudet och dyka in i djupa änden. Inte kan du göra det åt mig och låta mig känna vattnets mjuka grepp mot min hud. Denna reflektion, det handlar om att för varje dag doppa handen i vattnet, ovetande om det för stunden är varmt eller kallt, och ta för mig av detaljerna som bara för mig är meningar som skapar en berättelse. 
kremerad, gips och en färgklick
Dags för fler Berlinbilder *tjoho*
började på Krematorium Baumschulenweg. Som kostade att fota inuti och jag trodde inte att jag skulle vara så imponerad som jag var, så jag struntade i det. Googla inomhusbilder vettja, så bjussar jag på utomhusbilder! IMG_8091IMG_8100IMG_8123 Sedan till Hufeisen Siedlung, ett stadsbyggnadsprojekt. Inspirerat de trädgårdsstäder IMG_8132IMG_8167IMG_8171IMG_8174 sen åkte vi till Biblioteket i Köpenick, där vi också åt lunch. Italienskt ju! IMG_8207 Emma och Linnéa IMG_8203 Linnéa IMG_8202 och annan arkitektur i Köpenick som var värd att fota, trots att det inte var anledningen vi åkte dit. IMG_8229 Senare åkte vi buss en ganska lång sväng till Reichstag, Bundeskanzleramt och Schweiziska ambassaden. Tittade lite på tunnelbanan. IMG_8232IMG_8236 Bundeskanzleramt IMG_8248IMG_8251IMG_8260 Schweiziska ambassaden. och arkitektstudenter IMG_8263 Och då var tisdagen över! (och undrar var resten av mina bilder är... mysteriet börjar) Stora fredagskramar från en soldränkt göteborg!
Tre saker ni kanske inte visste om mig
 
1. Jag är väldigt lång, 183 cm
2. Jag har alltid med mig en bok vart jag än går
3. Jag är väldigt morgonpigg och ofta när jag sovit hemma hos någon vaknar de bredvid mig läsande.