Jag är så fruktansvärt trött. Räcker det inte att jag ska vara trött efter möten, efter skolarbete och efter långa diskussioner med vänner. Ska jag behöva känna mig så jävla trött på allt annat då, på män, på strukturer, på mitt huvud som snurrar hundra varv de fyrtio steg mellan bussen och ytterdörren?
Jag hade, och har, för avsikt att bloggen ska luta mer och mer politisk. Och jag har gott om ämnen som spinner i huvudet, gott om tillfällen då jag bara velat skrika rakt ut hundra knivskarpa argument men hållit tillbaka och tänkt, välj dina strider. Så inte borde det vara svårt att sätta penna på papper och skriva för er? Men så är det lilla prestationsspöket som berättar för mig att det här har du faktiskt sagt förrut. Det har så många andra sagt förrut. För visst känns det så jävla självklart med alla män, alla strukturer och att mitt huvud ständigt berättar att jag inte räcker? Jag orkar inte rättfärdiga en enda gång till att jo alla män, att jo det är strukturer, att jo det här sättet att må är inget jag väljer. Och jag tänker på Michaela på Hej Blekk som också inte orkar längre. Fast hon har ju ursäkten att hon har tagit strid efter strid på grundläggande såväl djup nivå.
För när jag ser kvinnor som står slitna, trötta och så jävla orättvist behandlade, att de ändå ska försvara män? Eller när 25-åriga killar i min universitetsklass fortfarande skriker ÄCKLIGT när de ser ett oanvänt trosskydd. När jag möter män som tror att deras rätt att få barn står högre än kvinnors rätt till deras egna kroppar (hänvisar ännu en gång till bloggen Hej Blekk om surrogatmödraskap). Då blir jag så jävla trött att jag sitter som lemlästad i min stol i en mörk lägenhet och knappt orkar starta datorn.
Då kan det i alla fall vara till tröst en bakgrundsbild som denna.
och nu känns det efter många arga ord som att jag kan andas lite igen. Sörplar téet, tar fram läxorna och låtsas om att patriarkatet inte existerar utan tittar bara på utsikten över Liseberg. För visst är det så himla svårt ibland att bara titta på solnedgången utan att tänka på det stundande mörkret, men ibland är det bra med att vi ändå är så många som inte kan blunda.
bilden kommer från superkloka fåglar som beter sig som människor. Och jag hoppas att han inte blir supersnopen av att jag snor den för lite underhållande syfte. Det skulle vara la crème de la crème av en kass dag.
0 kommentar(er)
