vad är det med dagarna som är 7 grader, där fåglarna kvittrar och solen går ned strax efter 6 på kvällen? Vad är det med marsmånaderna och blommorna som kryper mot jordens yta, och snödropparna som huttrar ihärdigt i deras blom? Det som gör att jag påminns om alla mina vårdagar i högstadiet. Om hökarängsbadet, där jag drack första gången, där jag gömde mig i skogen för att jag inte orkade tycka synd om min syster vars fest jag kraschat? Om skinnis där vi satt på stenarna och drack öl och räknade antalet personbåtar tillika färjor som stolt korsade vattnets ilskna grepp.
Våren som den är sådana dagar får mig att känna mig så liten. Som om jag håller alla mina känslor i händerna, men att de är som tungt vatten, och hur jag än försöker förmår jag inte forma händerna till en bägare. Jag kan inte ens försöka hålla dem kvar, men vartenda en av dem tynger mig i dess resa förbi mig.
Våren som den är sådana dagar påminner mig hur solen sken så hårt i parkerna i Golden Gate när jag reste till pappa men jag inte kunde känna värmen.
Våren är min favoritårstid, brukar jag säga. Och det går ju att undra när jag berättar vad våren väcker inom mig likt en björn som vaknar ur idet med tunga ögonlock och seg kropp. Våren som gör så ont, våren då knoppar brister.
Våren är min favoritårstid, då blommen spränger fram genom hårt kramande knoppar, då vattnet rider snabbt genom slussen, då solen hänger kvar ihärdigt runt Stockholms stadssilhouette. Det är månaderna jag väcks ur dvala, då mitt förflut gör sig påmind som en tung pälskofta som egentligen är alldeles för varm för detta nya, uppfriskande vädare.
Och jag tar ett djupt andetag, för visst går det att andas djupt i detta stillsamma, torra väder? Och jag drar undan luggen och tar ett steg efter det andra mot busshållplatsen och tänker att nu möter jag dagen.
bilderna i collage:et är hittade genom tumblr (bl.a 1,2,3) , dikten är av Tyler Knott Gregson
1 kommentar(er)
