Jag tog många bilder på regnet. Det var inte många regniga dagar den sommaren för huden var solbränd, och just vid brösten hade västkustsolen fått huden att flagna. Men ändå är det de regniga dagarna jag minns bäst när jag stoppar minneskortet från kameran i datorn. Det är de dagarna jag minns när jag kollar igenom bilderna nu.
Jag måste ha känt mig så fruktansvärt instängd. Jag fotade stop-motion bilder där fokus skiftade från mitt rum till regnet utanför fönstret. Då var mitt enda sällskap de små prydnader i olika blåa nyanser längs fönsterkarmen. Och jag undrar vad jag egentligen längtade ut till, mer än bort från de hemska tankarna.
Jag måste ha känt mig så fruktansvärt ensam. Och jag tänker att ändå var det nog så rättfärdigat, jag hade tappat så många kilogram som tyngde mig men det var ändå kilogram som ankrade fast mig. Jag hade inte lärt mig att känna mig fri än.
0 kommentar(er)
