fick ner ett bord, ett nattduksbord, en köksvåg och en och annan bok till göteborg. Pappa skjutsade mig och det blev roadtrip med musik, husmanskost i nyköping och en hel del prat. Jag har varit hemma i göteborg i snart ett dygn, ett dygn som jag spenderat med att rensa i papper, rensa bland saker, funderat på hur jag ska arrangera den växande hög med böcker som utöver den lilla bokhylla jag har snart sträcker sig från golv till tak. Ätit, skrivit matlista, lovat mig själv inför framtiden.
Är det inte ett tröttsamt ämne att lova? Att skriva påminnelselappar om att sluta skämmas när jag likt en turist tar med mig kameran överallt? Att ladda ned appar som skriker på mig att ta den där förbaskade joggingturen? Att vandra till järnia och köpa sandpapper och lackbets som sedan bara ligger på den möbeln jag har tänkt att måla?
Men jag tänker att vi alla lovar. Vissa lovar att komma med på den där festen som de aldrig dyker upp på, vissa lovar att sluta röka. Vissa lovar att de aldrig ska sluta älska en.
Brutna löften står bara i vägen för att inse allt det vi i tysthet uppnåt. Den kompis som kommer förbi lägenheten med en bit av tårtan från festen igår kväll, tuggummipaket som smygs in i rökarens väska och en klapp på ryggen att du klarar dig fint. De långa kvällar som den ligger intill och viskar berättelser och om kärlek.
Jag tänker ofta på denna plats i min värld, där jag kan skriva, där jag kan dela med mig. Jag tänker ibland att det är ett löfte som jag måste inse att jag inte kan uppfylla. Jag tänker istället att det är den plats där jag precis när det behövs, lyckas lasta av och skapa något.
Godnatt. Imorgon ska jag faktiskt måla möbler, handla mat och träna. Men jag ska också unna mig, sällskap, fika och långpromenad i staden, det som jag ändå gör utan att lova.
0 kommentar(er)
