Att samla sina känslor och tankar till sammanhängande ord. Att inte avslöja för mycket. Jag skriver dagbok varje dag för att jag ska kunna minnas, samla och organisera den röra som är i mitt huvud. Jag tänker att jag borde vara ganska vuxen om jag ska plugga på högskola men samtidigt har jag den känslostorm inom mig som bara en 18-åring sägs ha. Jag lovar mig själv efter ännu en halvt lyckad kväll att jag kanske ska strunta i detta, låta det ligga på is, och fokusera på mig, mig, mig. Men samtidigt är jag ju någonstans som är tillfälligt. Jag vet att jag ska härifrån. Jag bara väntar.
Dessa ord blir inte samlade, organiserade. Men de har en riktning. Jag berättar alla som för att leda mot ett beslut. Beslutet att vara nöjd, att vara lycklig, att vara tacksam. Jag skrev ett nyårslöfte att jag skulle "flörta mindre, älska lika mycket". Och jag tänker att det har jag ändå lyckats med. Jag trodde att det betydde att jag skulle sluta med alla tillfälligheter och hitta något bestående, men jag menade nog att jag älskar mina vänner högst av allt. Att en kväll med min förening är värd 100 kvällar som slutar i någon annans famn. Och därför vill jag bara berätta att jag är lycklig, jag är nöjd, jag väntar inte, utan jag är bara här.
0 kommentar(er)
