Dansar i april

med öppen mun sitter han mitt emot mig och blundar
Nu är det bara trekvart kvar till tåget rullar in i Göteborg Central. Mitt emot mig sitter någon ungefär i min ålder och eftersom att jag har hörlurar och högt musik kan jag inbilda mig att han snarkar utan att säkerställa det. Det påstådda lugn jag får av att resa känns inte så rättfärdigat då jag varvat att titta på utsikten som flyger förbi mig, med få sidor i boken, hemläxor, läsa bloggar och inspireras till lägenheten. Jag påminns, trekvart innan tåget rullar in till Göteborg, att idag är det måndag och idag har en ny vecka börjat. 
Jag kommer komma fram just innan 10, sedan gå till läkaren och sedan möta Maja på lunch. Jag ska skriva klart två texter och mejla viktiga mejl, tills det att kvällen kommer och jag ska grilla med några klasskamrater. Jag ska skriva i kalendern inför veckan, jag ska vakna tidigt och lägga mig tidigt och fylla kylskåpen med matlådor. Jag ska springa lite, gå förbi gymmet och se om jag kan prova en vecka innan jag bestämmer mig om prenumeration eller inte. Inte för att jag känner att jag måste, inte för att jag spökas av högljudda, prasslande monster i min hjärna. För att jag känner att nu har våren, värmen, välmåendet kommit. Kanske för att jag bestämde mig att det fan är dags nu, kanske för att solen skiner lite mer ihärdigt det sistone. 
Killen mitt emot mig har vaknat nu. Han sträcker armarna, gäspar och tar på sig hörlurarna. För honom också är det måndag, troligtvis är han också på väg hem. Vi möts av samma sol som sipprar igenom de glesa träden vi passerar och jag undrar om hans morgon, hans måndag, känns lika uppmanande som min. 
img_3533_2_540ac7fd2a6b228bc2c85688