två olika stadsdelar i Berlin, och det är inte riktigt så att jag kan sätta fingret på det. Men jag föll så fruktansvärt hårt.
Denna, mjukt kurvande byggnad ramar in området, för att ge känsla av trygghet.
och in genom den porten som klasskamraterna stiger och en promenadsträcka i grönska leder till dessa. Självklara i sin karaktär, funktionella, med en palett som gör färgklicken framträdande men inte förvirrande.
Vidare till Onkel Toms Hütte, ett bostadsområde i funktionalismens anda, från 1926-1932. Dessa av Otto Rudolf Salvisberg, som ger litet sken av grekiska finputsade bostäder, men också den beständighet som jag ofta tycker hör 20- och 30-talets byggnader till.
Och trädgårdsstadens princip efterlevs med lagom mängd verksamhet. Att inget projekt någonsin riktigt lyckades göra en trädgårdsstad till mer än en närförort till storstaden är obetydligt, för att det ligger ändå ett värde i att ha närkonsumtion och kommers i området, även om det inte är den oumbärliga konsumtionen. 
Jag avundas det omhändertagande som görs till dessa byggnader, det är en inspiration att något från 30-talet ser lika nytt ut idag. Och det får mig åter att blicka kritik åt dagens konsumtionshets, dagens inbildning att det innovativa går före det hållbara. 
och med risk för att härma min lärare rakt av, tänker jag på byggnadens möte med marken och naturen. Träden är strategiskt placerade, de ska se spontana ut, och ekollonen strör ut på det korta grågröna gräset. Trots byggnadens tydliga rektangularitet är mötet inte främmande, utan naturen välkomnas. samtidigt har den sin plats, den är bortspärrad från ingången, rännan och sedan gatan. 
Denna, mjukt kurvande byggnad ramar in området, för att ge känsla av trygghet.
och in genom den porten som klasskamraterna stiger och en promenadsträcka i grönska leder till dessa. Självklara i sin karaktär, funktionella, med en palett som gör färgklicken framträdande men inte förvirrande.Vidare till Onkel Toms Hütte, ett bostadsområde i funktionalismens anda, från 1926-1932. Dessa av Otto Rudolf Salvisberg, som ger litet sken av grekiska finputsade bostäder, men också den beständighet som jag ofta tycker hör 20- och 30-talets byggnader till.Och trädgårdsstadens princip efterlevs med lagom mängd verksamhet. Att inget projekt någonsin riktigt lyckades göra en trädgårdsstad till mer än en närförort till storstaden är obetydligt, för att det ligger ändå ett värde i att ha närkonsumtion och kommers i området, även om det inte är den oumbärliga konsumtionen. Jag avundas det omhändertagande som görs till dessa byggnader, det är en inspiration att något från 30-talet ser lika nytt ut idag. Och det får mig åter att blicka kritik åt dagens konsumtionshets, dagens inbildning att det innovativa går före det hållbara. och med risk för att härma min lärare rakt av, tänker jag på byggnadens möte med marken och naturen. Träden är strategiskt placerade, de ska se spontana ut, och ekollonen strör ut på det korta grågröna gräset. Trots byggnadens tydliga rektangularitet är mötet inte främmande, utan naturen välkomnas. samtidigt har den sin plats, den är bortspärrad från ingången, rännan och sedan gatan. vidare åkte vi på eftermiddagen, men håll i hattarna för det tar en ganska ordentlig vändning från det tidiga 1900-talets ideal.
Kramar så länge!
0 kommentar(er)
