Just nu sitter jag på en ekbänk i mitt rum och äter chiapudding med mango i. Eller snarare åt, för jag skrapade just ihop det sista i den gamla danskblåa skålen, tuggade det varsamt och la ner skålen för att fria båda händerna för skrivning. Molnen hänger tungt och lågt, men luften som vädrar in i rummet är ändå inte särskilt kvavt, utan känns ändå frisk som den efter en lång skur. Ljuset skiftar och fladdrar när molnen passerar solen med tjockare och tunnare lager och persiennerna viftar stilsamt fram och tillbaka för att förtydliga den lågt morrande vindens röst. Bänken är som ett burspråk som hänger mot fönstrena utan att sticka ut.
Jag har bott i den nya lägenheten i tre dagar nu. Jag startar just på den fjärde, med en liten anteckningslista i mobilen över det som ska hinnas göras. Vid det här läget tänkte jag att jag nog skulle ha kameran fylld med bilder, inomhus, i området, från pizza ihop på Old Corner igår. Att mina dagar skulle vara långa och välplanerade och att allt skulle sammanfalla på så sätt att efter allt stress skulle jag i söndags endast äntligen få andas ut.
Jag väljer istället att skriva utan bilder att hänga med. Jag väljer att låta utsikten beskrivas, huvudet tömmas, och låta er bilda i era sinnen den plats jag nu är i. Kanske denna utandningen av känslor och sinnen får vara som en våg som sköljer över mig, låter mig börja om. För det var en stress förrut som jag inte hann ikapp. Jag vaknade tidigt på morgonen och la mig sent på natten och jag var ofta ensam före andra och jobbade. Och ändå kände jag att jag alltid gick hem för tidigt, gav upp, la mig på saken för att istället möta en ännu stressigare vardag. Jag räknade dagarna till det att jag skulle möta denna ekbänk, denna nya lägenhet, denna symbol för ett nyare, lugnare liv. Men när jag i dessa dagar kan titta tillbaka känner jag ingen stolthet. När jag tog på mig för mycket av allt blev det ju bara halvand. Halvnöjd med mitt projekt, halvnöjda arrengemang och halnöjt närvaro på möten.
Kanske är det inte udda att denna stressfrihet som jag låtit välkomna mig: färdig med arrangemang på skolan, en kurs mindre att tänka på, och en lägenhet där jag inte måste med knarrande mage lyssna på grannarnas middagsbjudningar i vårt delade kök. Kanske är det inte udda att den inte känns så sköljande vacker när jag knappt kan känna någon stolthet. Då jag bara gjorde det halvdant. Samtidigt som jag lämnar så mycket färdigt efter mig, möter jag det som jag skjutit upp på, mail, deklarering, och den där jäkla fysikprovningen som innebär skola i höst eller inte.
Och den där rösten i huvudet som jag inte låtit existera. Den som jag skjutit undan och hyschat och sagt jag har inte tid. Så att den bitit tillbaka i största hugg så fort den hittat lite ro. På toalettbesöken i skolan, på bussen på väg hem, i duschen när jag har balsam i håret och inte kan springa därifrån.
Jag tänkte att i söndags skulle jag släppa allt och ta tillbaka det som är mitt. Men det jag har tagit för mig har inneburit att jag släppt, nej kastat, det som egentligen är mitt. Det ligger i spillror, och nu är uppdraget med dessa extra timmarna på dygnen att samla tillbaka det, sopa porslinet så jag inte får stickor i foten, och hoppas på att vasen kan bli lika fin som den en gång var. Kanske kommer dikterna samla i hög i dagboken igen, kanske kommer dansen bli min ständiga undanflykt, kanske kommer jag kunna öppna en öl utan att tänka på hur mycket tid jag förlorar på denna fest. Jag sitter i denna burspråk som inte sticker ut, och jag tänker att visst är det synd alla dessa timmar, dygn, jag låtit gå till spillror, men jag sitter också här och fylls av ro. Tänker på våren, friheten, och möjligheten att göra allting tusen gånger bättre.
0 kommentar(er)
