Med halvöppen högeröga tittar jag omkring mig. Jag känner blickarna brinna över det igensvullade ögat, de sju stygn som linjerar mitt högra ögonbryn och min uppsvällda näsa. Knogarna som trycker på tangenterna varierar i färger från gul till rosaröd till mörklila. En liten kudde har jag tejpat till armbågen för att inte tyg ska fastna i de variga såren och resten av kroppen är täckt i skrubbsår. Det värker från nacke ner till låren och jag börjar idag känna en smärta i ena revbenet och någonstans bakom magen.
Jag visste att jag har runt 150 meter kvar hem efter jag hade ramlade och medan blodet spottade fram och färgade världen rött, kläderna rött, grässtråna rött, kände jag efter var på huvudet det hade gått hål. Jag fumlade fram mobilen och ringde först ett samtal utan lycka och sen ett till. Med lugn i rösten svarade du och jag skrek nog eller viskade, det minns jag inte men jag minns att du påminde mig att andas. Till lägenhetsdörren följde du med mig och när jag kände mig så jävla ensam och utan familj på spårvagnen mötte du mig och kramade om mina darrande händer.
Jag sa någon gång i slutet av 2014 att jag nog inte skulle känna mig som att jag bodde här tills det att jag hade gått till vårdcentralen ett par gånger, haft mitt första tandläkarbesök och att den spontana reaktionen vid illamående inte längre var att ringa mamma. Kanske krävde det inte att jag skulle slå upp pannan på det ojämna asfalten någonstans mellan nymånegatan och beväringsgatan, men på spårvagnen hem från Östra Sjukhuset igår tänkte jag i lyckorus att nu är jag hemma. Jag klarar mig från trasig asfalt till lägenhetsbadrum till spårvagn och till akuten efter några lugnande samtal, så länge du kramar om mina darrande händer. Svartnaden framför ögonen lättar upp för att jag vet att jag klarar mig själv här, och det är så himla befriande.
0 kommentar(er)
