Dansar i april

när jag läser min dagbok från förr så mår jag bara illa
När jag flyttade så tog jag med mig min dagbok från 2010. Jag tänkte att kanske vore den något att läsa om några år när den inte kändes så färsk. I och för sig tycker jag att 2010 var evigheter sedan, då gick jag liksom i 8an och 9an och jag hann växa så mycket på gymnasiet och senaste året bara. Men när jag öppnar dagboken nu för att hitta något vackert, kanske en berättelse från en kärlek, så mår jag bara illa.
 
Jag läser hur jag som med tvångstankar betygsatte varje dag, hur dag efter dag knappt gav mer än 3 poäng av 10. jag läser om ångest, om hur jag mådde så dåligt över mina föräldrars nya relationer. Jag ser utrivna sidor, besvikelsen när min syster och enda vän lämnar mig för sin första pojkvän. Jag hittade på kompisar att skriva brev till för att slippa skämmas över att spilla mina känslor på papper. Och jag tänker på det här att vara ung, att möta den nya världen, att må dåligt
 
Jag visste då att jag mådde dåligt, kanske att jag inte la ihop att om varje dag var lika dålig som den innan måste något ändras. Men jag visste inte vad jag kunde göra så jag sa till mamma att jag hade ont till magen, jag sa till lärarna att jag hade tjejproblem och jag gömde mig på trapporna i Farsta Centrum och skrev. 
 
Jag ångrar de år jag slösade på att må dåligt, för att jag inte vågade erkänna, men ärligt talat för att jag inte fick hjälp. Jag skickades fram och tillbaka mellan BUP, Unga Vuxna och varje gång lyckades de tappa mina journaler och jag fick liksom börja på noll. Det är inte rätt att det är så. Det är inte rätt att unga ska behöva må dåligt, att samhället saknar resurserna att ta hand om våra sjuka. Det är inte rätt att de som redan är vilsna och bortglömda i limbot mellan barndom och vuxenlivet ska tappas bort i papprerna i vården.
 
 
annat roligt från min dagbok
- läste nu att jag redan 2010 funderade på arkitekt. så det där att jag kom på det 3 dagar innan ansöktningarna stängde är tydligen lite sanning med modifikation
- en till rolig sak var att jag tappade bort pennan till dagboken så var "tvungen att skriva med bly" haha!
#1 - ISA

Åh fina gulliga! ångrar också alla år en mått dåligt, men förhoppningsvis har de väl lärt en något? eller? :/

Svar: jomen verkligen! sen tänker jag att jag har lärt mig av mitt förflut på så sätt att kämparglöden lever för de som mår dåligt nu och sen :)
Isolde